Det var ett tag sedan jag skrev en kolumn senast men det är hälsosamt att ta en paus i skapandet ibland också. Den senaste veckan har jag på allvar funderat på rubrikens frågeställning. Kan det faktiskt vara på det här viset? Några direkta svar har jag inte, eftersom ämnet är mycket komplext så idag tänker jag bara högt.

Det var framförallt en artikel på Taloussanomat som fick mig att fundera. Den behandlade inkomstklyftor och vad den 1% som förtjänar mest i Finland har för inkomster. Att komma med i det gänget kräver inte direkt allt för omöjliga ansträngningar. Beroende på familjesituation så krävdes det bruttoårsinkomster på ca 150-250.000e. Det låter lite, jag hade trott att nivån åtminstone hade varit 500.000e/år eller till och med ännu mera.

Det är tragiskt att man med så, trots allt, ”små” inkomster ska landa in bland den bäst förtjänande procenten. Nu kan någon säkert fundera hur jag resonerar, men här kommer några tankar. Om vi utgår från att man hör till denna grupp kan man också tro att kostnaderna är på en annan nivå än för medelinkomsttagaren. Men låt säga att man med en nettolön på 10.000e/mån lyckas spara 5.000e/mån (vilket sannolikt är utopi), dvs 60.000e/år. Om målet är att bli miljonär på arbete ska man alltså ha dessa inkomster i nästan 17 år om summan deponeras på ett konto utan ränta. Sparar man allt i aktier under verkligt gynnsamma förhållanden och får t.ex. 8% netto(!)avkastning årligen blir man miljonär på 11 år. Alla andra avkastningar kommer upp i miljonen mellan dessa 11 och 17 år. Då kan man ju undra hur fasen det är möjligt att det ska ta så där länge att bli miljonär i det här landet om man ändå hör till den 1% som förtjänar mest!?

En annan synvinkel på detta är privatföretagande. Av landets 260.000 företagare är hela 65% enmansföretag! Då 5 år av företagandet fortlöpt säger 40% att de utan vidare fortsätter som enmansföretag enligt Företagarna i Finland. Tillväxtambitionerna saknas alltså hos en skrämmande stor del av företagarna. Som bekant får företagarna typiskt problem med verksamheten då man köper en ny stor och fin Mercedes-Benz med hederligt förtjänade och beskattade pengar. Det är då avundsjukan börjar blomma! Så om man inte kan spendera pengarna, varför då ens försöka, eller så samlar man dem i egendom såsom sommarstuga eller konton där förmögenheten och framgången egentligen inte syns.

Det konstiga på marknaden är att på 10 år har marknadsutvecklingen (värde före direktavkastning såsom dividender eller hyror) på bostäder och aktier gått ganska långt hand i hand. Aktierna har stigit obetydligt mer än bostäder i t.ex. Helsingfors. Jämför vi mot år 1999/2000 så har bostäderna utklassat aktierna. Det här betyder att en stenhög som bara kostar har avkastat mer än eliten av våra bolag med någon slags verksamhet! Hur är detta då möjligt? En sten-, eller en trähög kan väl ändå inte anses vara något som för landet framåt som sådan? Byggandet och underhållandet av dessa kan ju skapa arbetsplatser, men det har inget med prisutvecklingen att skaffa.

Man undrar om det är så att vi finländare är så rädda för framgång att alla inkomstklyftor är av ondo per definition, och att vi medvetet strävar efter medelmåtta? Det verkar lite som om det enda utbrett accepterade sättet att bli rik på i det här landet är den häpnadsväckande förmågan att med blyertspenna sätta 7 kryss i en ruta bestående av 39 siffror och för det erlägga en standardavgift på 1 euro. För om det är så att vi på riktigt strävar efter medelmåtta bör även tillväxten vara medelmåttlig och följaktligen även levnadsstandarden vara medelmåttlig. Ur ett socialistiskt synsätt är detta naturligtvis eftersträvansvärt. Då kan ingen sko sig på andras arbete.

Som ännu en relaterad tanke kan man ju ta upp alla möjliga indexandelar och smygindexfonder. Dessa marknadsförs med mycket låga kostnader, men föga tänker man på att avkastningen från dem alltid är medelmåttlig. Också på aktiemarknaden. Om du följer index har du ingen chans att nå stora framgångar på börsen. Med aktiv risktagning medföljer också risken att få en avkastning som är sämre än medelmåtta. Den risken tar man ogärna, alltså är medelmåtta ett utmärkt mått på framgång…

Nu är det inte så att jag önskar att inkomstklyftorna ska rusa iväg och att kapitalismen ska visa sig från sin sämsta sida, däremot funderar jag på varför vi nöjer oss med medelmåtta när var och en sannolikt skulle ha chans på något helt annat? Hur skulle det vara om det på riktigt krävdes 500.000e bruttolön (med dagens penningvärde), eller ännu mera, för att höra till landets bäst förtjänande procent? Hur skulle det vara om risktagandet i företagande och aktiesparande skulle belönas på lång sikt? Hur skulle det vara om alla hinder för expandering av företaget och nyanställningar gjordes så låga som möjligt? Hur skulle det vara om vi skulle unna människor att lyckas och låta oss själva inspireras av det för att själva lyckas? Det borde ju gynna alla invånare?

I USA, där allt är stort, sägs det att man inte vet något före man gjort minst en konkurs. Då först vet man vad livet är och kan bli framgångsrik utan att ha det som belastning. I Finland är det katastrof och skam om man råkar dra sitt företag i konkurs. Särskilt i början av 90-talet råkade många ut för det, även om de inte hade en chans att skydda sig mot den depressionen. Alltså bör man undvika risker för att inte riskera en konkurs. Följaktligen ska företagandet vara medemåttligt.

Jag saknar aktiv risktagning och på basen av den allmän acceptans att nå framgång. Det borde utan vidare vara möjligt att bli miljonär på skälig tid även som arbetstagare utan att höra till landets bäst förtjänande procent. De pensionärer jag träffar som gjort allt rätt i sina liv och varit verkligt skötsamma med ekonomin har sällan mer än ett par tre hundratusen i besparingar förutom ett skuldfritt boende (och eventuellt sommarstuga). Där ingår ofta arv också. Det tycks vara väldigt svårt att lyckas bli rik i vårt land, även om man jobbar på det hela livet med eller utan detta som målsättning. Mycket har naturligtvis att göra med strävan efter medelmåtta och beskattningen.

På aktiemarknaden kan man lyckas som spekulant i viss mån, men bäst avkastning får man som långsiktig holdare trots allt. Om man är beredd att hålla fast vid lönsamma bolag i tillräckligt lång tid så att man rider ut hela vågen gör man de bästa vinsterna. Problemet är dagen då man ska sälja, då kommer straffet för risktagningen via skatt på överlåtelsevinst, även om innehavet funnits i samma ägo i tiotals år i bästa fall. Ju större skatteskuld, dvs ju större vinst, desto mer drar sig placeraren för att sälja även om allt talade för försäljning. Det betyder att man kanske sitter på innehaven trots att man inser att något annat bolag skulle ge bättre inkomst än det egna bolaget. Få bolag florerar årtionden ut och in. Vilket leder till att man väljer medelmåtta igen och låter situationen vara.

På något vis känns det som om den stora planen vad gäller ekonomi och pengar är att medelmåtta är bäst. Därför söker sig pengar till stenhögar, förlåt, bostäder menar jag, och därför väljer vi enkla indexalternativ på börsen hellre än att vi gör jobbet och aktivt försöker göra ett bättre resultat.

Men vad hände om man vågade sig ut på hal is? T.ex. Aspos aktie erbjöd häpnadsväckande avkastning under tiden 1.10.1999 – 6.4.2011, hela 49% annualiserad avkastning om man förstod att återinvestera dividenden i bolaget (se Aspos hemsidor). Sedan dess har kursen sjunkit nästan 40% vilket spoilerar stora delar av nyttan om man inte sålde då. (Lite samma som med Nokia innan IT bubblan.) Märkväl är denna avkastning klart högre än vad självaste Warren Buffet fått ihop på samma tid!

Att få sådan avkastning är ju nog få förunnat, men den som vågat ta en risk och följt noga med bolaget har utmärkta möjligheter att lyckas i sin placeringsverksamhet. Det är klart att man som placerare har innehav i flera bolag, någon sorts riskhantering bör man ju ha, så hela portföljen har man ju nog svårt att få sådan där avkastning på. Men försöka duger!

Själv strävar jag inte i mitt liv efter medelmåtta. Målet har hela tiden varit att få en avkastning som är dubbelt bättre än medelindex, dvs över 20% per år. Tar man bort de tre enskilt klantigaste börsaffärerna jag gjort i mitt liv så har jag lyckats med det här. Men det krävs alltså att man gör jobbet och vill våga lyckas, och misslyckas. Samma gäller övriga delområden i livet. Men den dagen jag släpar hem en ny Mercedes-Benz på gården är dagen då flytet tar slut. Då börjar avundsjukan och vändandet av ryggen till. Dessutom är progressionen på löneinkomster vansinnig i det här landet, så varför skulle man lägga in en extra växel när ändå staten tar ”allt” (och för det på direktdebitering till Grekland…)? Alltså kunde man lika gärna vara medelmåttlig… Eller så inte.

För länge sedan läste jag någonstans att finländarna är ett riskundvikande folk. Antagligen är vi rädda för att lyckas. Man kan ju undra varför det är så här. Kanske något att fundera på speciellt nu när landet befinner sig i ett synnerligen svårt läge. Det är ju nu som exceptionella insatser behövs, av dig och mig och från statligt håll. Kanske är det dags för nytänkande, när man ändå gör andra stora reformer (sote, kommunreformen mm)? Vilka är metoderna som lyfter landet från medelmåtta mot laudatur och bäst i klassen? Kanske är det dags att våga göra något? Eller nöjer du dig med medelmåtta?

Sven-Eric Holmström

Skribenten är aktiv suppleant i styrelsen för Aktiespararnas Centralförbund rf och arbetar som kontorsdirektör i Aktia Bank Abp, Ekenäs